caritaszmida

Jag är fjorton år, har just upptäckt att världen är oändligt stor och att jag inte vet vad som händer när jag dör. Tankar som gör att jag på flera hundra sätt faller. Men just idag är jag tre hundra meter upp i himmelen. Jag skolkar från skolavslutningen, allt för att få sitta först i kö. Komma först in och träffa honom först. För han sjunger sånger som väcker lycka i mitt sorgsna tonårshjärta. Det är många timmar kvar tills jag står där framme, tills jag får träffa honom. Men tiden innan är nästan lika rolig. Att sitta med människor som förstår exakt hur underbar han är. Äta picknick och skrika ut att ”lillebror bli inte som jag när du blir stor” och verkligen hoppas att han inte blir det. För han förtjänar något bättre.

Vi har köpt röda ballonger som är formade som hjärtan som vi skriver HÅKAN och målar hundra hjärtan på. Egentligen vet jag mycket väl att han kommer att slänga dom när han får dom men jag tänker ändå att dom kommer han ha hemma hos sig tills luften gått ur dom och de är alldeles skrynkliga. Vi blir intervjuade av GT för att vi sitter först i kön och dem stavar fel på mitt namn. Jag är alldeles knall röd i ansiktet på bilderna för det är en av de bästa dagarna i mitt liv.

Vi har köat i säkert tio timmar och det börjar äntligen bli dags. När jag träffar honom vågar jag knappt säga någonting men jag minns att han blir glad för ballongerna och berömmer min hatt. När jag kommer ut igen bubblar hela jag över med känslor. Tårarna rinner och kroppen skakar. Jag tänker att det här är den bästa dagen i mitt liv.  Vad som händer med oss när vi dör struntar jag i och universum är bara precis så här stort som jag vill att det skall vara.

Jag tar cykeln hem från jobbet, klockan är tio:nollsju. Det har varit en lugn kväll. Ingen dog, det är så jag definierar en bra dag på jobbet, ibland. Då har vi i alla fall gjort vårt. Alla kan inte bli friska. Helst ska ingen dö. Tillslut måste tyvärr någon dö också, annars går jordekvationen inte ihop. Men jag önskar att de fick dö hemma i gott sällskap. Det går inte att undvika att tänka på döden när man cyklar till och från ett sjukhus fem dagar i veckan. Det kan låta sorgligt men egentligen är det bara så livet är, vi lever och vi dör. Hur normalt som helst.

Nu är luften ute sval, inte klibbig som för några veckor sedan. Det är inte längre ljust vid den här tiden. Vi går som de säger mot ”mörkare tider”. Sanningen är ju att vi har gjort det sedan midsommar men man kan inte tänka så. Nu går det å andra sidan inte att ignorera längre. Om jag inte tänder cykellampan nu, kommer jag med största sannolikhet att trilla på en kant jag inte ser eller en grus sten som var lite för stor.

Jag fryser på insidan, inte när jag tänker på döden men när jag tänker på hur det kommer att vara om några månader. När solen kommer hålla sig borta i nästan ett halvår. December förra året hade fjorton soltimmar i den här staden. Jag tycker inte att det är okey. Om jag bara valt franska istället för tyska. Om jag bara kunde säga lite mer än je suis un Baguette, skulle jag flytta dit. Någonstans i söder där sommaren är ungefär dubbelt så lång och dit vintern nästan aldrig når.

Klockan tio:fyrtiotre cyklar jag ner för den sista backen. Vägen hem går genom länga partier av industrier. Inte precis en vacker väg att åka på.  Men jag älskar att cykla hem. Jag hinner släppa jobbet och döden. Hinner tänka på det som oroar mig och hinner bestämma mig för att när jag kommer hem är det dags att lära mig franska. Jag är inte en baguette jag har drömmar och dom kan bli sanna. Om man bara hoppar lite. Slänger sig ut eller bara tar tag i sig själv.

Vi går på stan i flera timmar. Pratar om livet och du vet precis vad jag menar. Jag skulle kunna fortsätta gå och prata med dig i en evighet till. För det finns så mycket jag vill berätta för dig.  Så många saker jag vill diskutera. Men nu måste jag åka hem. Så vi går till min buss. Medan vi väntar, står vi lite så att ingen ser. För jag vill bara se dig. Bussen kommer och dina läppar rör vid mina. Vi kysser varandra för första gången på riktigt och det springer fjärilar i hela min mage.

Vi är på simhallen med farmor och farfar. Dom har släpat upp oss ur vattnet. För att vi ska äta lunch som vi skyndar oss att äta. Sedan springer du och hoppar i basängen igen. Men du kan inte simma än och glömde ta på dig flytbojan. Jag ser hur du kämpar för att komma upp. Men du lyckas inte. Utan att jag hinner tänka har jag också hoppat i och jag föser dig till kanten. Sedan är vi världens bästa syskon resten av kvällen.

Nu har det skjutits och hafts i Malmö. En ny laserman säger dom. En människa som skjutit människor med invandrar bakgrund. Först sd in i Rikstagen och nu en ny laser man. Var är det för fel på svenskar? Det är ju inte invandrarna som det är fel på, det är ju för fasen vi svenskar! Sedan när var det en invandrar kvinna eller man som gick runt och sköt människor enda bara för att dom var Svenskar? Sedan när började en invandra grupp stöta ut alla svenskar och bilda ett parti för det. Nu får det ta mig fan ta och bli lite reda på det här landet!

Jag skulle kunna skriva en roman om detta men jag orkar inte idag jag är trött på eländet.

Något som förmodligen ingen har missat är alla våldstäcks fall i Örebro som skett den senaste tiden. Även överfallet på Elin här på Hisingen. Det kunde i veckan läsas i bland annat Metro att kvinnor bör hålla sig hemma för att säkerheten ej längre kunde upprätthållas. För några dagar sedan skrev UnderbaraClara den här helt klockrena texten om dessa händelser. Nu har tydligen Katerina från tidningen Amalia skrivet en text om ämnet. Där hon väljer att gå ut och tipsa unga tjejer om hur man inte blir våldtagen.

Redan där blir jag lite spritt språngande galen. För kan tjejer undvika att bli våldtagna utgår vi ifrån att dom får skylla sig själva om dom blir det. ”Lilla gumman hade du bara inte gått där....” eller ”Dumt att du var så full, annars hade du klarat dig”. Jag bara undrar om vi följer alla Katerinas tips kommer våldtäkter vips försvinna från gatorna?

Hennes tips är bland annat att inte vistas ute när det är mörkt. Då undrar bara jag i vilket land hon bor i, för här i Sverige blir det mörkt vid fyra på vintern och jag vette skjutsningen hur jag skulle kunna ha ett normalt liv om jag måste vara hemma klockan fyra. Taxi från skolan kanske skulle vara hennes lösning? Då behöver jag lite högre studiestöd, tack! Ett annat tips var att vi tjejer inte längre skulle gå i skogen. Där lurar det av män som inte kan hålla sig. Går man i skogen får man skylla sig själv.

Jag kan även undra vad dessa kvinnor och män som tycker så här, vad tycker de om de länder där kvinnor inte får åka tex taxi själv, inte får vistas ute utan man själv och så vidare? Min magkänsla är att de tycker att det här är fel. För mig leder Katerinas tips till just detta oavsett om vi lagstiftar om det eller inte. Det är inte kvinnans skyldighet att vara ute när det är ljust eller alltid ha vapen med sig om hon inte vill bli våldtagen.

Tänk om någon istället skulle säga till alla att ut med er på gatorna. Så det blir lite mer folk på gatorna. Reagera, inte fly som Katerina tipsar om, utan hjälp dina medmänniskor, fäkta. Finns där och säg ifrån. För börjar vi alla göra det kommer vi att känna oss mycket tryggare. Här på Hisingen hölls en minnes vandring för Elin helgen efter att hon blev mördad. Människor gick ut på gatorna i mörkret med facklor. Det är så vi ska göra. Så ut med er och syns. Det är bara så vi kan känna oss trygga.

.