caritaszmida

Jag tar cykeln hem från jobbet, klockan är tio:nollsju. Det har varit en lugn kväll. Ingen dog, det är så jag definierar en bra dag på jobbet, ibland. Då har vi i alla fall gjort vårt. Alla kan inte bli friska. Helst ska ingen dö. Tillslut måste tyvärr någon dö också, annars går jordekvationen inte ihop. Men jag önskar att de fick dö hemma i gott sällskap. Det går inte att undvika att tänka på döden när man cyklar till och från ett sjukhus fem dagar i veckan. Det kan låta sorgligt men egentligen är det bara så livet är, vi lever och vi dör. Hur normalt som helst.

Nu är luften ute sval, inte klibbig som för några veckor sedan. Det är inte längre ljust vid den här tiden. Vi går som de säger mot ”mörkare tider”. Sanningen är ju att vi har gjort det sedan midsommar men man kan inte tänka så. Nu går det å andra sidan inte att ignorera längre. Om jag inte tänder cykellampan nu, kommer jag med största sannolikhet att trilla på en kant jag inte ser eller en grus sten som var lite för stor.

Jag fryser på insidan, inte när jag tänker på döden men när jag tänker på hur det kommer att vara om några månader. När solen kommer hålla sig borta i nästan ett halvår. December förra året hade fjorton soltimmar i den här staden. Jag tycker inte att det är okey. Om jag bara valt franska istället för tyska. Om jag bara kunde säga lite mer än je suis un Baguette, skulle jag flytta dit. Någonstans i söder där sommaren är ungefär dubbelt så lång och dit vintern nästan aldrig når.

Klockan tio:fyrtiotre cyklar jag ner för den sista backen. Vägen hem går genom länga partier av industrier. Inte precis en vacker väg att åka på.  Men jag älskar att cykla hem. Jag hinner släppa jobbet och döden. Hinner tänka på det som oroar mig och hinner bestämma mig för att när jag kommer hem är det dags att lära mig franska. Jag är inte en baguette jag har drömmar och dom kan bli sanna. Om man bara hoppar lite. Slänger sig ut eller bara tar tag i sig själv.