Tonårs hjärtan och idoler.
Jag är fjorton år, har just upptäckt att världen är oändligt stor och att jag inte vet vad som händer när jag dör. Tankar som gör att jag på flera hundra sätt faller. Men just idag är jag tre hundra meter upp i himmelen. Jag skolkar från skolavslutningen, allt för att få sitta först i kö. Komma först in och träffa honom först. För han sjunger sånger som väcker lycka i mitt sorgsna tonårshjärta. Det är många timmar kvar tills jag står där framme, tills jag får träffa honom. Men tiden innan är nästan lika rolig. Att sitta med människor som förstår exakt hur underbar han är. Äta picknick och skrika ut att ”lillebror bli inte som jag när du blir stor” och verkligen hoppas att han inte blir det. För han förtjänar något bättre.
Vi har köpt röda ballonger som är formade som hjärtan som vi skriver HÅKAN och målar hundra hjärtan på. Egentligen vet jag mycket väl att han kommer att slänga dom när han får dom men jag tänker ändå att dom kommer han ha hemma hos sig tills luften gått ur dom och de är alldeles skrynkliga. Vi blir intervjuade av GT för att vi sitter först i kön och dem stavar fel på mitt namn. Jag är alldeles knall röd i ansiktet på bilderna för det är en av de bästa dagarna i mitt liv.
Vi har köat i säkert tio timmar och det börjar äntligen bli dags. När jag träffar honom vågar jag knappt säga någonting men jag minns att han blir glad för ballongerna och berömmer min hatt. När jag kommer ut igen bubblar hela jag över med känslor. Tårarna rinner och kroppen skakar. Jag tänker att det här är den bästa dagen i mitt liv. Vad som händer med oss när vi dör struntar jag i och universum är bara precis så här stort som jag vill att det skall vara.
