Dagböcker från förr
Under mina tonårs år skrev jag mycket dagböcker. Nu skriver jag bara när jag är arg eller ledsen, vilket inte är så ofta, men var betydligt oftare då. Precis som det är för alla. Mina tonorsår SÖG. Precis som dom flesta av oss, genomgick jag en förändring då. Det kändes som om ingen lyssnade riktigt på mig. Ingen såg riktigt vem jag höll på och bli. Jag var den jag alltid varit för alla andra men någon helt annan inom mig.
Det fanns ingen stor yttre förändring, inget jag "borde" mått dåligt av, bara en alldeles för stor dos hormoner. Hade jag kunnat säga något till mig hade det varit att hormoner hamnar i balans tids nog. Men jag hade också skrikit på mig själv att det finns hjälp att få, människor att prata med och vänner som faktiskt känner precis likadant.
Jag skrev dikter i det oändliga:
Dom dagarna när skratten var min sysselsättning,
vart tog dom vägen?
Försvann dom helt?
Vem släckte ljuset?
Vem skrämde mig från tryggheten?
En till:
En skakning till och jag faller isär.
Jag klarar inte längre av att kontrollera mina egna muskler.
Dom har hittat sitt egna sätt att styra.
Kanske säger dom ifrån, som en huvud skakning.
Men vad säger dom emot?
Vill dom att även jag ska blunda?
Och jag fick vissa tvångstankar för att ta mig igenom dagen:
Låter horoskopet i tidningen leda mig genom dagarna som går.
Orkar inte längre ta beslut.
Jag tror världen mår bra,
när jag klarar av att inte trampa på en ändå skarv i gatan.
Om jag möter honom på stan, då är det vi.
Allt för att inte behöva styra själv.
Bara låta ödet ha sin gång.
Hoppas att i dag vill Gud strö stjärnor över just mig.
Utan att jag ska behöva göra något alls,
utom att hoppa över varenda skarv i stan.
här är den ljusaste jag skrev...:
En tunnel med mörker.
Kolsvart, du måste kämpa
Ta dig igenom det här
Det är lättare att vända om
I den änden är ljuset klarare
Men väljer du den vägen
Var allt förgäves
Vad var det då för meningen att gå in
När du ändå kommer tillbaka
Där du en gång startade
Det är smartare att sträva framåt
I tunnelns slut är det kanske bättre än innan
Där finns det hopp
Det är det hoppet som kommer ta dig
Igenom tunneln
Så fortsätt vandra
I hopp om en bättre värld
Och om det inte var som du hade tänkt dig
Kan du alltid återvända
Men då vet du iallafall vad som väntar
På andra sidan
Tack och hej jag är överlycklig över att jag inte är tonåring längre.
Kommentarer
Postat av: S a r a h
sv: Tack så mycket! :D
Härlig blogg förresten!
Trackback
