caritaszmida

Jag måste erkänna att jag inte gillade håkan först jag tänkte han kan inte sjunga, men så hörde jag lyssnade lite mer, som man måste med vissa artister för att dom ska sjunka in. Och nu är han insjunken. Jag minns hur jag stod och köade till allt man kunde köa till och hur vi alltid var bland dom första, vi gav håkan ballonger och blommor. Och hur man blev vän med dom andra som köade. en gång stod vi i kön två gånger, jag tror inte jag hade orkat det i dag men då var det det bästa som kunde ske att få komma fram två gånger. Den gången hade jag en hat och håkan sa att den var fin. Jag hoppade dansade skrek grätt var så där som man nog bara kan vara när man är femton jag lycklig. 

Jag är endå glad att jag var som jag var även om jag kan sucka åt folk som är som jag var nu. För det var fint, jag älskade stjärnor under ögonen ju större destu bättre. randiga knästrumpor i alla des färger korta kjolar och randiga tröjer. hattar och mängder med kajal och glitter.