caritaszmida

I dag har jag noll insperation. Huvet håller på att sprängas ungefär efter alla konstiga termer i skolan och jag har skrivit som en galning för att inte missa något lenart säger. I morgon blir det classe vi får se hur det går. Men det blir nog bra. Just nu längtar jag något helt förskräkligt efter Andreas känns som vi inte gjort något på en evighet. Jag bara sitter hemma och när han kommer hem är antingen jag eller han för trött eller så skall han i väg på något partaj. Hoppas att hösten eller ja det här året inte skall bli så. För det vet jag inte om jag orkar. Jag behöver min karl. Fan att han inte kan jobba normala tider.